Om medberoende

Att vara medberoende innebär att man skyddar en annan människa från att själv ta ansvar för konsekvenserna av sitt beteende. Det vanligaste är att vi utvecklar medberoenden till personer som vi lever i nära relation till, men fenomenet förekommer även på arbetsplatsen. På samma sätt som vi kan ta ansvar för vad någon säger och gör i en privat relation, kan vi börja att tänja på gränserna för vad som är tillåtet för en kollega eller chef. Kanske rör det sig om upprepat slarv som arbetskamrater får täcka upp för, sena ankomster eller omotiverad frånvaro. Det kan också handla om nyckfulla humörsvängningar och gränslösa beteenden som ingen konfronterar personen kring, där man enskilt eller gemensamt ursäktar beteendet genom att förklara det med att personen kanske hade en dålig dag. Man kan också söka efter förmildrande omständigheter som förklarar beteendet alternativt förminska sina egna eller andras reaktioner på det inträffade genom att tänka att det som hänt nog ändå inte var så farligt. Att ägna timmar åt analysera chefens eller kollegans beteende kan upplevas som en motståndshandling men riskerar att utvecklas till ett medberoende där ingen verklig förändring sker.

En person som är medberoende och strävar efter att vara andra människor till lags eller ständigt försöker hitta lösningar som passar alla kan också bli ett lätt byte för någon som är mån om att få sin vilja igenom. I korta möten med exempelvis kunder och klienter kan detta innebära att vi alldeles för lätt ger efter för påtryckningar och hot och anpassar oss efter den som har högst tonläge och uttrycker starkast känslor. Konsekvensen blir då att vi på kort sikt undviker att en obehaglig situation eller en konflikt uppstår, samtidigt som vi låter beteendet fortgå.

För att undvika att vi hamnar i en situation där vi gradvis och osynligt normaliserar hot och våld samt anpassar oss till destruktiva personer, situationer och miljöer behöver vi lära oss konkreta verktyg för att uppmärksamma gränsöverskridande beteenden och kommunicera effektivt kring dessa. Det är vanligtvis lättare att på ett tidigt plan synliggöra vilka konsekvenser som ett visst beteende medför och låta motparten förstå att påtryckningar inte kommer ge önskad effekt, än att låta det destruktiva beteendet bli till en vana där personen som utövar press gentemot oss också är den som sätter upp reglerna för hur samarbetet ska gå till.

Tesus Sustainable Interaction Erik Jönsson Johan Brandsten